Ändå måste jag säga att actionsekvenserna sällan klickar med mig på samma sätt som de gjorde i föregångarna.
Kanske beror detta på – och något sådant här har jag förresten inte känt sedan tiden innan #Halo släpptes – att jag spelar det med handkontroll istället för mus plus tangentbord. Den största, spelmässiga, behållningen med föregångarna var att slomo-kasta sig in i fiendefyllda rum och knäppa alla i skallen innan de ens insett vad som höll på att ske. En analog spak är helt enkelt inte tillräcklig snabb och precis för att man ska lyckas så bra med detta.
Mår Max bäst av tangentbord och mus?
En annan anledning är att fiendeuppbådet efter ett antal speltimmar blir så överväldigande att det helt enkelt inte går att spela spelet så som Max Payne är tänkt att spelas – guns blazin’ a la John Woo. Istället måste man sitta och kura bakom diverse skydd. Det nya coversystemet är välfungerande, men det får också #Max Payne 3 att kännas ungefär som alla andra spel.
Den beväpnade poeten
Och så har vi Max själv, den stora anledningen till att jag en gång blev ett så kallat ”fan” av den här spelserien. Jag sörjer honom lite.
Han är fortfarande en plågad man, han försöker fortfarande lösa alla sina problem med våld och smärtstillande medicin, och han befinner sig fortfarande i fritt fall. Hur många fiender man än lyckas skjuta ihjäl så ser Max varje bana som ett fullständigt misslyckande. Han svek sina arbetsgivare, han är den sämsta livvakten, han tog fel beslut, han var för full, han var för dum, han hade för ful frisyr, för fula kläder. Trots att självömkandet når närmast patetiska nivåer uppskattar jag ändå de här dragen hos Max. Det finns redan för många självgoda huvudrollsinnehavare i spelvärlden.
Men han har förändrats.
Genvägen till hjärnröntgen.
Förut artikulerade och bar han dessa plågor på ett mycket vackrare sätt. Han var en poet med pistoler i händerna. Med uppgiven röst fyrade han av nästan lika många mörka metaforer som kulor. Det tredje spelets Max använder sig i högre grad av actionhjälteoneliners, mer medveten om att vi lyssnar, mer angelägen om att vi ska tycka att han är häftig. Det blir aldrig särskilt mycket finare än ”I wouldn’t know right from wrong if one of them was helping the poor, and the other one was banging my sister”.
Spelet når sin högsta top när Max Payne fallit så långt det går. Till slut står han där, på Saõ Paulos botten, på kåkstadens gator, dit polisen bara kommer med kravallsköldar och laddade vapen. Sophögar fyller gathörnen, hotet om våld hänger som blytyngder runt invånarnas axlar, inne i den sjaskiga strippklubbens dunkel sitter nakna kvinnor på smutsiga plaststolar, väntandes på deras tur att dansa. Här utsätter Rockstar oss för en mängd starka scener. Vi möter vidriga västerländska sexturister, ser några pojkar bjuda på den vackrast animerade fotbollsuppvisningen i spelhistorien, ser poliser avrätta oskyldiga, råkar rusa in i någons bostad och får en snabb glimt av livet i ett hus av korrugerad plåt.
Rockstars tolkning av Saõ Paulo är lite överraskande spelets största styrka..
Det är, helt enkelt, en mycket skicklig skildring. Och det känns också som om Rockstar hittat den perfekta kontexten för sitt meningslösa och brutala tvspelsvåld. Här är det meningslösa och brutala våldet också vardag. Här lyfter inte heller någon på ögonbrynen.
Max Payne 3 är ett välberättat och roligt actionspel. Men det är framför allt en sak som gör det värt att uppleva – och det är Saõ Paulo, dess högsta topp och dess djupaste avgrunder.
Fotnot: Recensionen avser 360-versionen. Spelet är också släppt till Playstation 3. Pc-versionen lanseras den 1 juni och vi återkommer med en recension till det formatet.
