Crysis 2

Ett känsligt ämne som hade dryftas även om Crysis 2 hade varit exklusivt för PC är spelets AI. Eller rättare sagt; de slemmiga utomjordingarnas avsaknad av sådan. #Far Cry och #Crysis hissades för hur kul det var att strida mot mänskliga soldater men dissades när utomjordingarna trädde in i handlingen. Crytek tar det säkra före det osäkra och gör så att närkontakten av den tredje graden blir mer mänsklig, i den meningen att de reagerar och agerar mer som ordinära soldater. Det fungerar fint och med en läckert mekanisk design föredrar jag att bekämpa det mer exotiska motståndet framför människor av kött och blod. Dessutom finns det rikligt med mer udda fiendetyper, med allt från kattliknande varelser som springer längs väggarna till blytunga robotar som har som nöje att kasta bilvrak på dig. Aj? Du anar inte.

Så långt allt gott. Det finns dessvärre en obegriplig miss i den annars så fläckfria spelmekaniken. Du kan inte spara spelet och tvingas förlita dig till utplacerade och sparsmakade checkpoints. Här är ett ”WTF!?” på sin plats. Det var ungefär samma sak jag skrek gång på gång när jag mosades av det kompetenta motståndet och tvingas tillbaka tio minuter – ibland ännu längre – i handlingen. Irriterande? Löjligt? Oförklarligt? Ja, ja och ja. Det är ett tungt avbräck. Konsolversionen har samma bekymmer, så hoppet står till en eventuell patch i framtiden.

Berättartekniken i FPS är av ”slit och släng”-varianten, men nog kunde Crytek ha gjort något bättre av grundmaterialet? Klyschorna staplas på varandra och det är en klen tröst att storyn kommer igång mot slutet. Det är ett långt äventyr och alla banor är inte klockrena. Därför blir det dubbla tummar ner när historien inte driver mig framåt. En karismatisk huvudperson hade kunnat rädda en del, men någon kläckte idén att vi som spelare kan gå in i rollen som Alcatraz om han är helt knäpptyst. Nja, snarare känns som att vandra runt i ett tomt och tyst skal. Roligare kunde jag ha – och det får jag i multiplayer.

Multiplayer med tyngd

Istället för den tyska instansen är det #Crytek UK som ligger bakom flerspelardelen. Just det, de som tidigare hette #Free Radical Design och har Timesplitters på meritlistan. Jag har inte spelat vansinnigt många timmar multiplayer, men de jag har på meritlistan får mig att längta tillbaka. Det enkla är vad som fungerar bäst, oavsett om det är lagbaserat eller man mot man. Jag är inte mycket för varianten som går ut på att infiltrera fiendebasen och stjäla ritningar eller att samla så kallade ”Ceph Ticks” och rusa med dessa till den väntande helikoptern. Jag vill ha ”rakt på sak”-action och det är precis vad jag får lag- och solomatcherna.

Nanodräkten är briljant i sammanhanget och ger matcherna extra tyngd. Nytt för uppföljaren – och detta gäller även singleplayer – är möjligheten att skaffa nya förmågor till din dräkt och med tiden bygga ett unikt monster. Du kan till exempel susa ner från luften och landa med sådan kraft att dina fiender flyger som vantar. Ett alarm kan ljuda när fiender närmar sig – vilket även gäller osynligt motstånd. Det finns också väntade tillsatser som chansen till mer ammunition och en dräkt med möjlighet att hålla dig kvar i det skyddande eller osynliga läget längre än vanligt.

Jo, det finns oändliga variationsmöjligheter – vilket egentligen är det viktiga att poängtera. I både single- och multiplayer kan du bestämma dig om du vill vara en smygande soldat som överraskar fienden, en handfast variant som vrider nacken av motståndarna eller en sniper på tryggt avstånd. Att kunna välja sitt spelsätt var originalets styrka – och är detsamma i uppföljaren.

Crytek blev ifrågasatta, hånade och hatade av sina mest trogna spelare. Som svar på tal levererar de kärlek i form en uppföljare som övertrumfar föregångaren på samtliga punkter. Fansen borde skämmas.