Det är nu kväll, och jag börjar bli orolig över att jag inte har någonstans att sova. Natten är säkert kall i öknen. I panik springer jag fram till en av de håglösa bönderna, för att försöka övertala honom att låna mig en soffa. Vi inleder hårda förhandlingar:
Jag: …
Han: Howdy!
Jag: …
Han: Hey there.
Jag: …
Han: Hey there.
Jag: …
Han: Way too many strangers coming around town these days, no offence.
Jag: …
Han: Hey there.
Jag: …
Han: If you’re looking for supplies, Chet over at the general store can help you out.
Jag: …
Han: Hey there.
Jag: …
Han: Way to many strangers coming around town these days, no offence.
Jag: …
Han: Hey there.
Klockan är nu 21.06, och det känns som att våra förhandlingar har gått i stå. I panik ger jag mig av längs landsvägen mot den närbelägna staden Primm. Kanske finns det plats för mig där.
När jag börjar närma mig Primm blir jag plötsligt beskjuten. Skrämd bortom rim och reson börjar jag göra några slags hoppsansteg samtidigt som jag springer därifrån. Till slut ger de jagande mördarna upp. Men bara minuter senare väntar nästa motgång. På gränsen till Primm möter jag en soldat som meddelar att staden är ockuperad av brottslingar, och att det är livsfarligt att gå in i den. Helt utmattad går jag istället in i soldatens tält och kastar mig i säng. Ingen verkar protestera. Jag somnar direkt.
