Dag 2: Vägen till Vegas

Jag vaknar tio timmar senare, utvilad och redo för en ny dag. Under natten har en slags plan tagit form i mitt huvud: Jag måste till New Vegas.

Jag har redan under min första dag fått berättat för mig New Vegas är det här ödelandets hjärta. Möjligheternas stad. Om jag kan påbörja ett nytt liv någonstans så måste det vara där. Jag tittar på min karta, och upptäcker att närmsta vägen dit leder mig tillbaka till Goodsprings och vidare norrut. Jag beger mig av.

På vägen blir jag jagad av jätteskorpioner och män, och de senare orsakar mig stora problem. Det som till slut räddar mitt liv är att jag springer in i två andra män som skjuter ihjäl de första männen. Sedan säger de, något feltajmat, ”Watch out!” och springer därifrån, rakt ut i ödemarken. Jag känner att vi är något slags team nu, och följer efter. För en stund känns allt underbart, men sedan springer en av männen rakt in en jättestor sten – men fortsätter trots det att springa! Den andre mannen vänder tvärt och springer tillbaka – han har tydligen varit med om detta förut – medan jag står kvar och stirrar förfärat på när den första mannen springer och springer, trots att hans ansikte och kropps trycks mot stenbumlingen. Han springer där i tjugo minuter, innan han till slut inser det pinsamma i situationen och vänder om. ”Hej då, ha det bra!” försöker jag säga med mitt kroppsspråk innan jag fortsätter mot Vegas.

Aj.

Till slut kommer jag till någon form av utpost för gruvarbetare. En av dem hejdar mig och säger att vägen till Vegas är osäker. Fylld av livsfarliga ”Death Claws” tydligen. Kan du kanske hantera Death Claw-problemet? undrar han. Jag funderar. Är ett ”Death Claw”-problem något som jag kan ta itu med? Förmodligen inte. Då är det bättre att du tar dig till Vegas från andra hållet, säger han. Du har nog alldeles rätt, säger jag och går därifrån – bara för att förfärad upptäcka att jag har börjat springa sidledes! Jag vet inte vad det är med mig, jag kan inte stå still, benen bara springer sidledes, åt vänster, hela tiden, jag tappat kontrollen, jag får panik!

Jag börjar springa omkring sidledes i det lilla gruvarbetarsamhället. Min hjärna arbetar på högvarv. Vad är det som händer? Hur ska jag lösa den här situationen? Gör jag inte bort mig alldeles förfärligt nu? Till slut förstår jag att jag kan stå still genom att försöka springa allt vad jag kan sidledes åt andra hållet istället, men det orkar jag inte göra så länge. När jag ger efter så ramlar jag sidledes in på en liten bar och börjar rusa omkring sidledes bland bord och stolar och flaskor och folk. Det känns som att alla stirrar på mig. Jag försöker förklara situationen med mitt kroppsspråk, men det går inte eftersom jag bara springer sidledes hela tiden. Jag får hoppas att de tror att jag dansar bugg eller något. Det blir svart.