När jag vaknar upp är jag utanför baren, och kan äntligen stå stilla. Jag vet inte vad som hände. Jag måste ha svimmat av genans.

Jag ger mig av åt andra hållet. Förbi Goodsprings igen, förbi galna mördarmän och jätteskorpioner, förbi Primm och ut på landsvägen mot Vegas. Där ser jag slutligen en slags diner vid vägkanten. Det kurrar i magen, nu vore det gott med kaffe och en bit paj. Men hmm, det står ”Fuck you” på dörren. Och hmm, män hoppar fram från ingenstans och börjar skjuta mig med gevär. Något står inte riktigt rätt till. Jag springer därifrån i panik. Rakt ut i öknen.

Det som följer ett är ett förvirrat gatlopp, där jag med gråten i halsen försöker hitta en civiliserad plats att vila på. Jag kommer till en liten stad, men den brinner och är fullproppad med vansinniga män som skjuter på mig. Jag kommer till en annan stad, men den är helt radioaktiv, upplyser soldater mig om. Mörkret faller. Jag börjar bli orolig.

Men till slut ser jag en jättestor dinosaurie i horisonten. Den är fejk, och när jag kommer närmare visar det sig att det finns ett samhälle runt den och ett motell jämte den. Jag hyr ett rum av en trevlig kvinna, och kastar mig i säng. Vilken dag.

Dag 3: Äntligen en kompis!

Nästa dag upptäcker jag Novac, som samhället heter. Här finns allt en turist kan önska sig – en galning, muterade djur och diverse bittra handelsresande. Jag går in hos en av mina grannar som genast övertalar mig att gå och titta till hans vänner som har slutat att höra av sig. Han pallar tydligen inte själv.

Jag går dit, bara för att upptäcka att alla hans vänner är mördade. Det är en förfärlig syn. Sedan trampar jag på en trampmina som spränger bort mina ben. Lyckligtvis hittar jag en ”Doktorns väska” i min väska. Jag använder den och plötsligt är benen tillbaka igen! Toppen.

Väl tillbaka hos grannen stannar jag kvar en stund för att se hur han hanterar de fruktansvärda nyheterna. Inte så bra… visar det sig. Han fastnar direkt i en bisarr rutin som går ut på att han lägger sig i sin säng, reser sig upp igen efter mindre än en sekund, går bort till sitt matbord, trollar fram en tallrik med en brun köttbit på, sätter sig ner, reser sig upp efter mindre än en sekund, går bort till sängen, lägger sig, reser sig efter mindre än en sekund. Och så vidare. Så håller han på i flera timmar.

Jag går bedrövad ut ur rummet. Därefter går jag in i den stora plastdinosaurien och träffar en man vid namn Manny Vargas. Manny säger att hans bästa vän Boone har blivit knäpp efter att dennes fru försvunnit. Vänta tills kvällen så får du träffa honom, hälsar Manny. Det vill jag gärna, så jag står stilla på samma ställe i sex timmar.

Manlig närhet fanns inte högt upp på Boones lista över vad som är viktigt här i livet.

Boone visar sig vara en solglasögonbeklädd hårding som genast övertalar mig att snoka upp vem som egentligen är ansvarig för att hans fru har försvunnit. Händelserna som följer är för fruktansvärda för att gå in på, men det slutar i alla fall med att jag och Boone blir bästa vänner! Nu ska han följa med mig på mitt äventyr.

”Kom igen Boone, vi går och lägger oss!” försöker jag säga med mitt kroppsspråk – och lyckas tydligen, då Boone följer med till mitt motellrum. Väl där blir det obekväm stämning. Jag går och lägger mig, men Boone bara står där, tyst, mitt i rummet, och stirrar rakt på mig. Det blir det sista jag ser innan jag sluter ögonen.